Skulle vandra ensam genom Sverige – fann kärleken

Julia Josefsson, 21, från Jönköping skulle vandra genom hela Sverige på egen hand – från Smygehuk till Treriksröset. Men äventyret fick sig ett oväntat slut då hon mötte kärleken.

Förra hösten fick Julia Josefsson idén att hon skulle vandra ensam genom hela Sverige. 

Sverige fågelvägen mätt är 157 mil långt men med de leder som Josefsson planerade att gå skulle det bli en vandring på nästan 300 mil.

Den 22 april startade hon sin vandring från Smygehuk tillsammans med en person som gjort samma resa tidigare.

– Det gav mig möjligheten att ställa alla jobbiga frågor som jag hade, säger Josefsson.

Men till den största delen skulle hon genomföra vandringen på egen hand. Genom att vandra i snitt 2,5 mil per dag skulle hon nå slutdestinationen Treriksröset i slutet av augusti.

Få förberedelser

Josefsson hade inte förberett sig speciellt mycket i förväg för att klara utmaningen.

– Det går inte planera så mycket för man vet inte vad som kommer hända, säger hon och fortsätter:

– Alla med en bra grundfysik skulle klara det här.

I vintras arbetade Josefsson som skidinstruktör i Trysil vilket bidrog till vältränade lår. Däremot fick hon problem med sin hälsena tidigt under vandringen.

– Det var nog för att jag stått så mycket i pjäxor, resonerar hon.

Nio kilos packning

Med sig på resan hade Josefsson nio kilos packning, utan vatten och mat inräknat.

– Det var bara det man behövde. Tält, kök, sovsäck liggunderlag, tandborste, lite kläder, underställ och regnkläder. Jag hade min mobil med mig och lyssnade mycket på ljudböcker och olika stand up-föreställningar för att få upp humöret ibland, berättar hon och tillägger:

– Så jag hade ingen speciell utrustning utan vandrade i vanliga skor – ibland barfota.

Drack, badade och tvättade i sjöar

Hon bar aldrig på vatten utan drack från bäckar och sjöar. I sjöarna badade hon också och tvättade sina kläder.

– Man var ju aldrig fräsch, men det tänkte man inte så mycket på när man var själv.

Maten bestod till största delen av gröt, pasta och smör för att få i sig tillräckligt med fett.

– Och jag åt säkert fem Snickers om dagen.

”Jag har aldrig varit rädd för skogen”

På frågan om hon någonsin var rädd svarar hon:

– Jag var lite nervös en gång. Det var första natten som jag sov utan hund. För jag hade en hund med mig i början, som tyvärr blev huggormsbiten. Det var jobbigt att bli av med den tryggheten. Men annars var jag inte rädd. Jag tyckte mer att det var jobbigt hur folk hela tiden varnade mig för olika saker. Speciellt i Skåne. Men jag har aldrig varit rädd för skogen. Jag tror att det är farligare att gå hem en kväll från krogen än vad det är att promenera ensam i skogen.

Den största utmaningen

Förutom problemet med hälsenan var den psykiska påfrestningen den största utmaningen för Josefsson.

– Man visste aldrig när man skulle stöta på en människa nästa gång, var man skulle sova, när man skulle äta eller vad man skulle äta. Men man var envis och fortsatte.

– Det var riktigt jobbigt. Men jag ångrar inget för det var så lärorikt att få uppleva de här känslorna. I vanliga fall behöver man aldrig fylla sitt huvud med tankar för det är alltid fullt av annat som hindrar dem. Det här var första gången som jag var tvungen att hantera mina egna tankar och uppleva hur det är att vara ensam, kall, trött, hungrig och orolig.

En oväntad vändning

Men en dag inträffade någon som Josefsson inte hade med i sina beräkningar.

– Det var en kille från mina hemtrakter som hörde av sig och frågade om han fick följa med mig en bit på vandringen redan dagen efter. Och det fick han ju. Och där sket det sig typ.

Killen hette Jonathan och Josefsson berättar hur de omedelbart klickade med varandra.

– Jag hade skrivit en bucket list på min blogg där en av punkterna var att jag vill lära mig att spela ”Jag är en fattig bonddräng” på dragspel. När Jonathan kom hade han med sig ett dragspel. Så vi satte oss på en äng och tog en jättelång paus i solen efter det där snöovädret i maj. Där satt han och spelade dragspel och det var så fint. Och då blev man lite kär.

Jonathan följde med till Hjo innan han behövde åka hem igen. Därefter blev det kämpigt för Josefsson.

– När han åkte hem så ville jag också så gärna åka hem.

Hon bestämde sig för att ta en kort paus i sin vandring och åkte hem för att umgås med Jonathan. Men när hon senare återupptog sin vandring kändes det fortfarande jobbigt.

– Efter ett tag kom Jonathan upp igen och så gick vi till något som heter Voxtorp, i närheten av Örebro. Sedan dess har jag inte gått mer.

Det blev en resa på sammanlagt 100 mil. Det blev inte riktigt som Julia hade tänkt sig, men det blev till något mycket bättre.

En lärorik resa

Trots att vandringen innebar många djupa dalar skulle Josefsson rekommendera andra till att göra resan.

– Det är en otroliga resa för man lär sig så mycket om sig själv och man får fantastiska möten med unika människor. Men man måste vara inställd på att det kommer bli psykiskt kämpigt.

Missa inga nyheter:

Ladda ner appen:

Android eller iOS(Iphone).

Följ på Facebook.