Körberg & Dalle överraskar inte nämnvärt

Det är inte mycket som kan kallas kul och något att skratta åt. Känns mest som killsnack mellan två kompisar om ditten och datten.

De skojar om Björn Ranelid att han helst tar betalt i solpoletter och här återkommer skämt (ett meningslöst sådant) om ett fadderbarn i Tanzania och plumpt snack om tro och religiositet, mobiler och sociala medier och konspirationsteorier. En låt som skildrar hur kul det är med tuttar gör det hela pinsamt och drar ner intresset för den pratiga delen av showen. En elak parodi av Dalle där han låtsas vara värdelös ståuppare. Körberg och Dalle som uppklädda cheerleaders som visar häcken (som väl är inte avklädda sådana) lyfter inte heller den alltför långa föreställningen.

Något bättre när Peter Dalle som Dramatenskådespelare tillsmmans med Körberg snackar om hur Bellman skulle se på dagens Stockholm och Körberg river av ett av Fredmans epistel. ,Det är musiken och i huvudsak Körbergs sång som räddar kvällen. Och här finns för undertecknad en överraskning. Peter Dalle sjunger bättre än väntat. Orkesterns eminenta spel i härliga kända låtar i nya arrangemang och nya texter är en höjdare, liksom Tommys sång. Där tänder det till och man njuter av samspelet mellan sångare och musiker. Tyvärr blir balansen i en del nummer inte till sångarens fördel, orkestern lyfts av ljudteknikern fram för mycket.

Publiken tänder först när det kräver att få höra originaltexten i Tommy Körbergs paradnummer ”Stad i ljus” i ljus, i stället för ”Glad i hus”. I den här showen gör sig inte Körberg som någon komiker och Dalle övertygar inte som rolighetsminister.  

Missa inga nyheter:

Ladda ner appen:

Android eller iOS(Iphone).

Följ på Facebook.