Bilen på bilden har inget samband med artikeln. Foto: Mattias Landström / Pixabay

Oravsky: Bilen kom körande mot mig utanför Ica Maxi – sen blev allt svart

Min mångårige medarbetande författarkollega Kurt Peter Larsen, färdades torsdagen den 2 oktober 2008 på sin cykel. Som en korkad tuffing – utan hjälm. När han vaknade den 3 oktober, var det på Rikshospitalet i Köpenhamn. Hur han kom dit vet han inte.

Det har gått 9 år sedan Kurtans cykelolycka och han är fortfarande inte fullt återställd. Dessutom har han slutat skriva. Helt och hållet. Inte ens anteckningar gör han längre. Jag däremot fortsätter att pennfäktas med samma frenesi och då och då tillskriver jag mina bokstavsbyggen även Kurtan, eftersom jag fick höra att detta möjligen kan komma sporra honom till att återigen fatta pennan.

I går, den 2 november 2017, klockan 15.09 lämnade jag en av kassorna på ICA Maxi i Jönköping, och fem minuter senare var jag på övergångsstället intill Herkulesvägens rondell. Mitt i den tydligt markerade övergången ser jag en grå Toyota närma sig. Bakom ratten sitter en äldre dam som inte verkar bry sig om det som finns framför henne och bilen.

Jag har som fast rutin att alltid få ögonkontakt med den annalkande föraren när jag passerar en gata, men eftersom damen inte visade intresse för en sådan intimitet, försökte jag väcka hennes intresse genom att synligt signalera med min höjda högra hand. Damen måste ha missuppfattat min avsikt, eftersom i stället för att stanna, trampade hon på gasen och körde på mig. Inte ens nu stoppade hon bilen med det samma, utan körde vidare ytterligare 1 till 3 meter. Det blev först svart inför mina ögon, sedan var jag med om en intressant kombination av allehanda dansande cirklar.

Jag hade svårt att andas och kände smärta i bröstkorgen. Men med detsamma kom en ung kvinna till mig och en äldre herre och de två tog exemplariskt hand om mig. Denna handling räckte till att bröstsmärtan upphörde, så även cirkelformationerna. Mannen heter Robert V, kvinnan vågade jag inte fråga efter hennes namn, i dessa tider, kan något sådant vara ganska riskabelt och jag var redan tillräckligt tilltygad. Jag blödde från min högra hand, mitt vänstra skenben, min vänstra knä och lite grann även från pannan. Det är min cykelhjälm som åstadkom det sistnämnda, men detta är på inget vis en varning för att bära hjälm som huvudbonad, utan tvärtom, hjälmen blev ordentligt tilltygad, och skulle min skalle ramma asfalten med samma våldsamma kraft, då tror jag att jag i dag skulle kunna tävla med Kurtan i vem minns minst.

Damen steg ut ur den gråa Toyotan hon så vårdslöst körde och sade ”jag såg dig inte”. Det kändes riktigt, riktigt bra, eftersom då blev jag säker på jag inte längre behövde frukta henne liksom Lars Vilks Jihad Jane. Eftersom det var fullt dagsljus, eftersom klockan var kvart över 3 på eftermiddagen, när det är fullt med folk kring ICA Maxi, eftersom jag befann mig på ett övergångsställe, eftersom jag försökte påkalla damens uppmärksamhet, eftersom den gråa Toyota inte är skriven på damen bakom ratten, och eftersom damen är nästan 69 år gammal, är jag benägen att tro att damen inte nödvändigtvis är hundraprocentigt lämplig till att färdas i en bil, åtminstone inte bakom ratten. Men jag kanske pratar i nattmössan, fast det är mitt på ljusa dan, dagen efter den beskrivna malören.

Min högra hand liknar ett välfyllt kojuver och under huden på mitt högra knä smärtar något i storleken av en bautastor tjurtestikel. Det sistnämnda är rätt så konstigt eftersom direkt efter påkörningen, var det mitt vänstra knä, som gjorde mest ont, och det var den vänstra foten som jag hade svårt att stå på. Över huvud taget tycker jag att kroppen är en ganska så svårförståelig apparat eftersom i dag smärtar precis hela min kropp, inte minst nacken, ryggen och axlarna, delar som jag inte minns pinas av någon direkt smäll. Dessutom känner jag mig hängig, något som jag tillskriver den utdragna sömnfattiga natten.

Min stolthet till cykel med 24 växlar blev till en krigsinvalid. Damen som körde på mig erbjöd sig att ge mig hennes cykel som hon förvarade i sin villa. Jag var i alltför stor chock för att kunna uppskatta denna gest.

Jag har polisanmält påkörningen, diarienummer 5000-1375726-1. Vet inte hur det kommer att utvecklas, Elin, polisen som tog emot anmälan ställde de relevanta frågorna och var dessutom mycket vänlig.

Jag har mejlat till Robert V och uttryckt min tacksamhet. Han är en medkännande hjälte i mina ögon. Jag skulle gärna vilja att även den unga kvinnan som också hjälpte mig, fick veta hur tacksam jag är. Med sådana människor runt omkring sig känns det lättare att andas även en sådan dag. Jag hoppas att du modiga kvinna, läser dessa snabbtecknade rader och sträcker på dig. Det har du all anledning till.

© Vladimir Oravsky

Missa inga nyheter:

Ladda ner appen:

Android eller iOS(Iphone).

Följ på Facebook.

-----

No more pages to load