Elsa Holmgren, krönikör på News. Foto: Privat/Hans Järeby

Elsa Holmgren: Gränsen för nazisternas rättigheter

”Rätten att tycka, tänka och yttra sina åsikter är så oerhört värdefull, och att tänja på den blir farligt,” skriver Elsa Holmgren i krönikan.

KRÖNIKA. Lördag var en fin dag. Solen sken starkare än den gjort på länge och fåglarna kvittrade. Trots att det fortfarande var bitande kallt gick det ändå att föreställa sig att våren var på väg. Jag strosade genom stan för att möta en vän och äta lunch.

På samma väg ser jag de många polisbussarna. Stora och stabila stod de parkerade, körde upp och ner för gatorna. Tror jag hann räkna till ungefär åtta stycken och försökte febrilt lista ut vad som var på gång, samtidigt som jag på något sätt redan visste.

I lördags var Nordiska motståndsrörelsen i Jönköping.

I en icke tillståndsgiven demonstration samlades de. Delade ut flygblad och promenerade runt om i stan. Säkerligen njöt de också av solen och den annalkande våren. I samma takt som solen spred vårens första strålar över Jönköping och dess människor spred NMR sina nazistiska åsikter.

Direkt öppnas den bottenlösa frågelådan om yttrandefrihet. Vad får uttryckas? Vad är frihet och vad är förtryck? När krockar rätten att yttra sina åsikter med förbudet mot hets mot folkgrupp?

Jag har svårt för att ge grupper som Nordiska motståndsrörelsen plats i det offentliga rummet. Frustrationen liksom ligger och bubblar i kroppen när de får förespråka ”den vita rasen” på Almedalsveckan, demonstrera under bokmässan eller dela ut flygblad på Östra torget. Det krävs mycket av min styrka för att samla mig och komma ihåg yttrandefriheten.

För samtidigt går den inte att rubba på. Vi kan inte tysta någon. Rätten att tycka, tänka och yttra sina åsikter är så oerhört värdefull, och att tänja på den blir farligt.

Jag kastas tillbaka ett par månader när jag och en annan vän åt lunch på en turistig huvudgata i Lissabon. Plötsligt hördes trumpeter. Eller fanfarer. Trummor. Taktfasta steg mot marken och stabila röster som sjöng ramsor i kör. Först såg vi dem inte, det gick någon minut. Sen såg vi flaggorna och skyltarna. Rösterna blev högre, stegen kom närmare. De var kanske ett femtiotal människor som tillsammans demonstrerade och det är konstigt, för trots att allt var på portugisiska och vi inte visste vad det står på skyltarna, kände vi båda direkt ett obehag skölja över oss.

Min vän frågade en man som studerade gruppen av människor vilka de var, och på en knacklig engelska förklarade han.

”They only like people from here. People from the country. Not you.”

En polishelikopter cirkulerar över stan när jag äter min lunch den tidiga lördagseftermiddagen. Samtidigt strosar medlemmar av NMR runt och yttrar sig om människors olika värde. Jag känner återigen ett obehag, blir återigen illa till mods. De blir allt fler, syns allt mer och tar allt mer plats. Trots vårsolen känns Jönköping kallt och mörkt.

ELSA HOLMGREN

Student i Jönköping

-----

No more pages to load