"Ju hårdare rökförbud desto bättre", anser krönikören Tobias Karlsson. Foto: Montage / Mattias Landström

Karlsson: Rökning är den värsta sortens egoism

Det nya rökförbudsförslaget borde ha utvidgats ännu mer. Ingen ska ofrivilligt behöva utsättas för tobaksrök utomhus, skriver Tobias Karlsson i krönikan.

KRÖNIKA. Det har nu gått en vecka sedan regeringen presenterade ett lagförslag om att införa rökförbud på fler platser utomhus. Om det klubbas igenom skulle det bli förbjudet att röka på bland annat perronger, lekplatser och uteserveringar.

Är detta rimligt? Nej, nej och åter nej! Varför ska staten lägga sig i vem som tar sig ett bloss utomhus? Lite passiv rökning i friska luften har väl ingen dött av. Dessutom är det typiskt svenskt att allting ska vara så tråkigt som möjligt. Vansinne, överförmynderi, förbudsstat!

Ungefär så där har det låtit i diverse tyckerier den senaste veckan. Senast igår, torsdag, skrev den i övrigt så briljante DN-skribenten Fredrik Strage om sin vrede inför det nya förslaget. Anledningen? Han älskar rökare. Dels för att de är eleganta och dels för att “de är nästan alltid vänligare än andra människor”.

Det där andra påståendet är ändå ganska knepigt. Jag tycker nämligen inte det är särskilt vänligt att utsätta andra människor för stinkande cancerrök. Tvärtom skulle jag kalla det för den värsta sortens egoism.

Visserligen delar jag röklobbyns uppfattning om att lagförslaget är dåligt och borde skrotas. Men inte för att rökning borde vara tillåtet på uteserveringar och vid busshållplatser. Nej, i stället borde det vara totalförbjudet på alla platser där icke-rökare löper risk att drabbas av eländet, oavsett om de är astmatiker eller bara allmänt less på rökarnas skräckvälde över allmänna ytor. Ingen ska ofrivilligt behöva utsättas för tobaksrök utomhus.

Är rökning en fråga om liv och död? I allra högsta grad – på den punkten är forskningen entydig – men för mig är det mycket viktigare än så. För mig handlar det om ett livslångt lidande. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid plågats av tobaksrök.

Frågan är bara vilken rökartyp som är värst. Är det kanske balkongrökaren, som håller oss fångna inomhus med fönster och balkongdörr stängda trots stekande sommarhetta? Eller är det hållplatsrökaren, vars bolmande får minuters väntan på bussen att kännas som timmar?

Kanske är det den långsamtgående gaturökaren, den här göken som alltid verkar hamna framför en, viftande med sin vidriga giftpinne, på de allra smalaste trottoarerna i stan. Nej, värst är nog ändå uteserveringsrökaren. Utan minsta hänsyn till sina medmänniskors eventuella obehag sitter han eller hon där i solgasset och förpestar ens allmäntillstånd med sin rökdimma.

Jag är verkligen ingen större anhängare av förbud. Enligt min mening ska de bara tillämpas när det inte finns någon annan rimlig utväg. Rökning är i mitt tycke tveklöst ett sådant fall. Ju hårdare rökförbud desto bättre, säger jag. Dessutom borde förbudet ha utvidgats för länge sedan. Men där har väl den högljudda röklobbyn stått i vägen.

De eleganta och eventuellt vänliga rökarna får faktiskt leva med en lite tråkigare tillvaro. Om det nu är det som krävs för att göra utomhuslivet mer uthärdligt för oss andra.

Jönköpingsrökarnas vrede – efter nya förbudsoffensiven

Missa inga nyheter:

Anmäl dig till JKPG News nyhetsbrev – helt gratis!

Ladda ner appen:

Android eller iOS(Iphone).

Följ på Facebook.

-----

No more pages to load