Javisst tror jag på Gud – gör inte du?

Att det år 2017 skulle vara kontroversiellt att tro på Gud hade man väl knappast trott men om du i offentliga sammanhang eller på sociala medier säger att du har en tro på Gud och Jesus får du nog vara beredd på att bli idiotförklarad eller åtminstone ifrågasatt. Det senare är helt okey med mig. Det handlar ju om att tro, inte veta , med säkerhet eller ha någon slags bevis på Guds  existens. Det är nästan mer social accepterat att bekänna att man visst är med i den där Swingersklubben i källaren på Arbis i Norrköping eller att man i vuxen ålder samlar på Star Wars figurer.

Går man in i vetenskapens sfär finns få, om än några, bevis för att vare sig Gud, jungfru Maria eller Jesus existerat på det sättet som det framställs i vare sig Nya Testamentet eller i det gamla. Det finns inget som heller bekräftar att Jesu korsfästelse har ägt rum eller att han kom till genom ett under. Spelar detta då någon roll för mig?

Faktiskt inte det minsta – det är liksom idén om att det kan ha hänt, att det finns något större än oss själva, att man ska arbeta på att försöka bli en bättre människa och inte tvärtom, som är grejen eller som skådespelaren Peter Stormare sa i någon tv-soffa härförleden – livet blir roligare om man tror. En insikt jag gärna skriver under på.

Att ta sig an varje dag som en gåva, att värna om det lilla i livet och att arbeta på sin egen person är något som är viktigt för mig. Kanske är det därför jag är medlem i Svenska Frimurarorden som, till skillnad från många andra frimurarsystem, kräver en kristen tro. Där behöver man istället en tro på ett “högre väsen” vilket kanske egentligen är samma sak.

Min morfar och mormor var frikyrkliga och varmt kristna som det hette på den tiden. Min morfar, som hette Arnold Schyrman, skrev ett 60-tal, så kallade “läsarsånger” och några av dem lever ännu kvar, bland annat “Evighetens morgon” som är en populär sång vid begravningar och som gjordes känd av Arthur Eriksson.

I min ungdom tillbringade jag en del tid i Betelkyrkan i Fornåsa. Där fanns elgitarrer och trummor, saft och bullar samt gemenskap. Det var fint och särskilt fint var det när någon äldre tant sa “Gud välsigne dig” vilket i deras värld var det finaste man kan säga till någon. Dessa tanter stickade saker och sålde, pengarna gick till olika välgörande ändamål. Det är fint.

Gudstro och religion står för mycket bra. När det slår över i fanatism, extrema tolkningar och ren terror är det dock vedervärdigt. När religion slår sig ihop med politik är det än värre. Mycket ont har gjorts i den kristna gudens namn, ja i alla gudars namn, skulle jag vilja påstå. Nej, jag anser att tro är en privatsak och bör hållas så. Gud välsigne er, kära läsare…